1år har gått..
det är ett år sen jag blev dålig, så där galet dålig :(
kan nu i efterhand förstå vissa saker. hur egoistisk men samtidigt helt jävla vilsen jag var. att man kunde må så dåligt som jag gjorde kan nog ingen förstå. knappt så att jag själv förstår. pressen till att bli bra så snabbt som möjligt. hitta tillbaka till familjen, jobbet. leta efter mig själv bland gamla vänner o hoppas på det bästa. stressa upp mig själv för minsta lilla. hoppades på att hitta tillbaka.

idag så mår jag mycket bättre men fortfarande inte helt hundra. men jobbar med det o pratar mycket med dom som är runtomkring mig. kan fortfarande känna mig ensam fast jag är omringad av folk. försöker att inte jämt ha kontroll över allt o va perfekt. svårt när man är kontrollfreak o försöker vara perfekt på alla sätt o vis. har gjort mig ett collage. klistrat upp mina drömmar o mål.

1år har gått..
sen jag var utomlands o fick min första panikångestattack. gick på flygplatssen o kunde inte andas, trodde jag skulle dö. kom hem som en annan människa enligt min exman. enligt honom har jag aldrig kommit hem. säger det dig något om hur förändrad jag är?

idag så känner jag mig elak men samtidigt är det som det är. kan inte ta tillbaka tiden o ändra något. vad skulle jag ändra? kan man gå tillbaka längre bak?
Är så lycklig som har två tokungar som är världens finaste. deras pappa är en underbar pappa.


kan känna att jag saknar en del av mitt gamla liv.. som sagt det var inget fel på livet vi hade utan det var jag, jag försvann, känslorna försvann nog oxå med att jag förlora mig själv. tror att den där aborten förändrade mig. det försvann en del av mig. ville juh ha ett till barn men det hade bara gjort att jag gått in i väggen tidigare. men skulden var o är inge kul o bära. finns folk som kämpar som bara den, själv käka jag piller o blev gravid ändå..

Hej,

 

Det här blogginlägget skriver jag nog lite för min egen del.

 

Mycket har hänt sen senast jag skrev..

Man kan säga att jag gick in i väggen BIG TIME våren 2011.

Fick en livskris av något slag och det är nu jag börjar förstå vissa saker. Det sjuka är att jag mådde så dåligt, såg ingen lycka nånstans.

Försökte hitta mig själv igen.

 

Efter många vändor hit o dit så slutade det med att jag o min dåvarande man skiljde oss.

Jag stannade kvar i boendet i Stuvsta medans han flyttade tillbaka till lägenheten i Akalla. Barnen började på ny förskola. En förskola som är toppen på många sätt. Ur och skur, friskare barn :) Barnen bodde varannan vecka hos mig och varannan hos pappa. Efter några månader så blev det heltid hos mig då pappan tyckte att det passade bättre med rutiner o resvägar. Det har varit tuffa resor fram och tillbaka.

 

Jag har gått hos en psykolog en längre tid för att få hjälp, slutade för nån månad sen för att försöka mig på att klara mig "själv". Efter den här krisen så har jag svårt att inte stressa upp mig för minsta lilla och tror jämt det värsta om saker. Jag vet hur jag ska göra vid vissa situationer men det är som att hjärnan ändå inte får ihop det.

 

Efter många samtal så har jag insett en hel del.

Jag har alltid tagit hand om folk, min minsta bror när mina föräldrar separerade. min far som är alkoholist. fick 2 underbara barn som man självklart måste ta hand om :) (jag ångrar absolut inget om det verkar så)

Jag har alltid velat att folk ska tycka om mig o att folk ska tro att jag är "perfekt". Vägrat fråga om hjälp eftersom jag alltid varit så "stark". Haft det städat o en perfekt yta utåt sett, medans insidan kanske varit kaos.

Gjorde en abort i Februari 2010, Jag tog inte bara bort ett foster utan förlorade en del av mig själv då. Tror att det var början på min kris. Vi var överens om att vi inte skulle orka med ett barn till o tidpunkten var helt fel. Hjärnan vet att det var rätt beslut medans hjärtat säger något annat. Jag vill ha fler barn men tidpunkten måste verkligen vara rätt. Det värsta var fantomkänslorna som kom under oktober 2010, värkar för att ett barn ska födas som egentligen inte finns.

Åkte iväg på semester våren 2011. Det var droppen för att mitt liv skulle börja förändras. Fick för första gången känna på hur det känns att tro att livet är slut. Panikångest. Inte ens känna lycka över sina barn. Kom hem som en annan människa enligt min exman. Såhär i efterhand så håller jag med honom. Jag kom nog aldrig tillbaka inte som den Louise han kände eller många andra.

 

Jag känner att jag skäms, är sårad, har sårat, har svikit men även blivit sviken själv. Jag har förlorat jag har vunnit. Jag vill be om ursäkt till dom jag sårat, svikit. Men tyvärr trodde jag att jag var stark nog att klara mig själv när jag blev dålig fast inombords så skrek jag efter hjälp. men hur ska nån kunna veta när man stänger in sig!?! Folk sa åt mig vad som var det rätta att göra, hjärnan visst oxå vad som var "rätt" medans hjärtat skrek efter något annat.

 

Jag tror att ALLT sker av en anledning men självklart kan man göra sin val o styra lite själv men.. ja.

 

Idag är jag tillsammans med min barndomskärlek. Det är ju oxå en historia i sig.

Vi var tillsammans i 4år när vi var yngre. Har vuxit upp på samma gata sen vi var små.

Har äntligen kommit på vad jag vill göra med mitt liv.

Försöker lite att ta dagen som den kommer eller iaf veckan som den kommer.

Ger barnen KÄRLEK varje dag!!

 

Har haft en kämpig tid med sjukskrivning av mitt ben en tid tillbaka. Efter att vi flytta till huset vi bor i idag (3våningar) så började mitt högra knä bli irriterat. Fick en kraftig inflammation som gjort så att min muskler är "borta". Går till sjukgymnast just nu för att hitta mina muskler igen, vilket är kämpigt.

 

Har sökt skola till Albin, vilket är lite läskigt tycker jag. Han har blivit så stor.

Båda går på gymnastik 1gång i veckan. Det märks att dom mår bra av det o själv tycker jag det är en bra grund för framtidens sporter eller hälsa :)

Tyra älskar att åka längdskidor o skriskor.

Dom börjar bli så stora mina små troll :)

 

Det får räcka för den här gången..

 

 

Kramar Louise